Den här bilden är typiskt Hidaya. Hon gillade inte att sovrumsdörren var stängd så om den var det så gick hon alltid och öppnade den, gick ett varv runt sängen o gav matte o husse varsin puss. Ibland kunde hon sitta precis sådär i dörröppningen o kika. Sen så var hon våran levande väckarklocka, ungefär vid samma tid kom hon o dubbelkollade o väckte oss för att för att kolla att vi inte försovit oss (läs: att vi inte dröjde allt för länge med frukosten).
Nu inser man alla små egenheter hon hade. Självklart visste jag redan om dom men dom var så självklara i vardagen att man nästan missade dom. Som tex att hon alltid låg el satt på mattan ute i bastudelen när jag duschade där, kom o kikade till mig näe jag stod o duschade. Vek aldrig från min sida. Hon var alltid med! Hon visste att jag är lite mörkrädd när jag duschar där. Det gör fortfarande så jäkla ont!!!! I nästan 9 år har hon funnits vid min sida. I vått o torrt. Det längsta jag varit utan henne var i våras när vi var ner till bl a. Göteborg i 10 dgr. Nu har jag varit utan henne i över 2 månader. Det är fortf overkligt o tungt. Hoppas varje dag att allt är en mardröm. Att jag ska vakna o hon ligger vid min sida. Men det gör hon inte. Hon finns inte längre. Älskade, älskade Hidaya...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar