Ok, jag ska försöka få till en bättre bild på henne men ni som känner bruden vet att det är inte lätt... Inte bästa vän med kameran, men ni vet ju oxå att hon är snyggast iaf :-). Dagen firades med skogspromenad med bästa sällskapet från Boden + spåra tjäder.
Idag har hon o husse jagat o förtjänsten blev en liten järpe. Allt för Bibis skull för storleken är inget att skryta om. Stolt visade hon upp sin förtjänst till matte då hon kom hem. Lycka!!!
Finns det nåt finare än att titta än älskade Elsa som sover gott i mammas famn? Blir alldeles varm i hjärtat. En speciell känsla.
Hoppas att det är precis så här änglatanten har det nu... Hon älskade verkligen lata sommardagar. Fan vad det gör ont!!! Det har varit o är en tung kväll o natt. Insikten om att aldrig mer få pussa o snosa på henne gör så ont.
Hon har firat sin dag med att få vaccinationssprutor i vardera lår. Man kan lugnt säga att hon gallskrek...
Sakta men säkert börjar Bibi bli lite mer sig själv, men man ser tydligt att hon har en ny roll. Är fortfarande lite orolig mellanåt o är lite mer vaktig. Idag har vi gått på en härlig skogspromenad o det värmde i mattehjärtat att se att hon var glad o sprallig. Hennes bus i blicken var tillbaks. Vi körde uppletande med skogspinnar o hon hoppade o studsade, busade o kom i 190 på inkallning. Älskade hund! Hon uppvisar mer sitt rätta jag när vi är ute. Inomhus får hon fortfarande den där tomma, annorlunda blicken ibland. Säger det igen- tack och lov för att hon finns! Hon får oss att tänka på annat mellanåt men våra hjärtan värker. Det är tomt o en annan tung känsla har börjat infinna sig. Älskade tanten kommer inte tillbaks till oss. Hon kommer inte tillbaka o den insikten gör så ont. Så ont. Vill inte förstå det... Ta hand om era fyrbeningar varje minut ni är tillsammans. Det kan fort ta slut pga elaka, aggressiva sjukdomar. Tisdag för 2 v sedan gick jag på en lång skogspromenad med Hidaya. Hon var pigg, glad o busig. På fredagen fanns hon inte längre... Mitt hjärta blöder...
Det är tomt här hemma. Riktigt tomt... Vi har nog inte riktigt förstått att tanten är borta, vill inte förstå det heller. Men måste... Dagarna passerar. Jag känner mig lite som en robot som gör det jag måste o förväntas göra. Är helt underbart att vi har älskade Kibibi med oss. För dom som bara har en hund o förlorar den måste ju tomheten vara ännu större. Hur det är vill jag inte ens tänka på. Det är en stor omställning för Bibi. Hon var med min pappa o jagade i Överkalix när Daya blev sjuk. När hon kom hem letade hon igenom hela huset. Verkligen hela huset. Hon nosade på varenda plats Daya legat på. Man ser klart o tydligt att hon sörjer sin idol o förebild. Ligger ofta o stirrar rakt fram med tom blick. Hon förstår nog att nu är kompisen borta o lilltjejen är nu ensamhund. Vi försöker att rå om henne lite extra utan att dalta för mycket för då blir hon nog bara mer orolig. Promenaderna är så annorlunda. Daya höll sig mest kring oss men Bibi springer oftast en bit före, efter eller drar en repa i skogen. Tomt...
Tack o lov även för Elsa som just nu är den enda som kan få mig att le. Hon är helt oförstående om vad som hänt och det är ganska skönt. Hon får oss att tänka på annat.
När jag känner att jag orkar ska jag skriva om vad som hände Hidaya. Vad veterinärerna tror mm. Just nu känns det för jobbigt...
Tack alla underbara för erat stöd! Ni anar inte hur värdefullt det är för oss. Många har gått igenom samma sak o förstår hur det känns - Det är inte bara första dagen som är jobbig. Sorgen förändras o varierar mellan tårar, ilska, frustration, tomhet mm. Andra är goda vänner som vill stötta. Jag har fått stöd från flera oväntade håll o det är jag glad för. Blommor, dagliga sms, telefonsamtal, mail mm. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är. *kärlek*
Jag trodde tårarna var slut men de fortsätter komma om och om igen. Jag är så glad att jag är din husse. Det kommer jag alltid att vara. Det är så tomt utan vår tokiga, kloka, underbara tant. Jag kommer sakna... När du väcker mig alldeles för tidigt med en blöt puss, när du rapar vid frukostbordet, när du alltid vill visa oss genvägar i skogen för att komma hem fortare, när du stirrar ut oss efter kvällsmaten och vill ha en portion till, när du vägrar gå ut på morgonen för att det regnar ute, när du gör oss sällskap i bastun och allt annat härligt du gjort med oss. Tack för allt min älskling. Vi ses ...men inte riktigt ännu. Puss på nosen /Husse
Ingenting blir någonsin som förut... Varför? Varför kunde du inte leva för evigt? Nu kan du sträcka ut o springa på dom gröna ängarna. Utan smärta o sjukdomar. Vi älskar dig så otroligt mycket o det finns inga ord för hur mycket vi saknar dig. Nu när du äntligen även fått en husse o lillmatte som du avgudade o gjorde allt för o som gjorde allt för dig. Du lånade ut ditt hjärta till oss. Hoppas du tycker att vi tog väl hand om det. Det har alltid varit matte o Hidaya. Det är få förunnat att ha en sån relation med sin hund. Till slut tittade du på mig med en blick som sa 'Nu orkar jag inte mer matte, jag har levt mitt liv. Hjälp mig en sista gång.' Din kropp var slut... Organen fungerade inte längre. Du fick somna i bilen med matte o husse. Inlindad i ditt favorittäcke. Varmt. Precis dom du ville ha det. Tack för 9 underbara år som förändrade mitt liv. Älskar dig så mycket o kommer för alltid känna mig halv utan dig världens bästa Hidaya...
