Dom finaste...

Det är tomt här hemma. Riktigt tomt... Vi har nog inte riktigt förstått att tanten är borta, vill inte förstå det heller. Men måste... Dagarna passerar. Jag känner mig lite som en robot som gör det jag måste o förväntas göra. Är helt underbart att vi har älskade Kibibi med oss. För dom som bara har en hund o förlorar den måste ju tomheten vara ännu större. Hur det är vill jag inte ens tänka på. Det är en stor omställning för Bibi. Hon var med min pappa o jagade i Överkalix när Daya blev sjuk. När hon kom hem letade hon igenom hela huset. Verkligen hela huset. Hon nosade på varenda plats Daya legat på. Man ser klart o tydligt att hon sörjer sin idol o förebild. Ligger ofta o stirrar rakt fram med tom blick. Hon förstår nog att nu är kompisen borta o lilltjejen är nu ensamhund. Vi försöker att rå om henne lite extra utan att dalta för mycket för då blir hon nog bara mer orolig. Promenaderna är så annorlunda. Daya höll sig mest kring oss men Bibi springer oftast en bit före, efter eller drar en repa i skogen. Tomt...

Tack o lov även för Elsa som just nu är den enda som kan få mig att le. Hon är helt oförstående om vad som hänt och det är ganska skönt. Hon får oss att tänka på annat.

När jag känner att jag orkar ska jag skriva om vad som hände Hidaya. Vad veterinärerna tror mm. Just nu känns det för jobbigt...

Tack alla underbara för erat stöd! Ni anar inte hur värdefullt det är för oss. Många har gått igenom samma sak o förstår hur det känns - Det är inte bara första dagen som är jobbig. Sorgen förändras o varierar mellan tårar, ilska, frustration, tomhet mm. Andra är goda vänner som vill stötta. Jag har fått stöd från flera oväntade håll o det är jag glad för. Blommor, dagliga sms, telefonsamtal, mail mm. Ingen nämnd, ingen glömd. Ni vet vilka ni är. *kärlek*